Guldkant!

Att umgås med andra har varit svårt i min sorg.
Lugnast har det varit inom mig när jag varit helt ensam i min lägenhet. Då har jag känt mig nollställd och min sorg har varit "snäll" utan krav.
Konstigt men så är det!
Så går det dock inte leva Resten av mitt liv, det vet jag, och därför tar jag mig i kragen ibland och gör som Fantomen....
Igår var en sådan kväll. 
Med två barndomskamrater, en respektive och deras vuxna, vackra dotter blev en vanlig kväll en guldkantad sådan.
Kvällen innehöll många goda skratt och kloka samtal.

Att laga mat på egen hand var största kruxet. Det var ju aldrig jag som hade det ansvaret tidigare när vi hade gäster, då i det andra livet!
Förrätten var inga problem en Räkbomb fick det bli. Enkel att göra och riktigt vacker.
Varmrätten var lite trixig. God men lite torr. Nästa gång jag gör Laxlasagne ska jag göra mera sås....
Så var då den embargeliga efterrätten.
Jag gillar inte efterrätter. Äter visserligen andras med god aptit men har svårt att känna något sug efter just efterrätter. Nu var det hur som helst ett "måste" att bjuda på efterrätt eftersom en av gästerna skulle ansluta senare..." jag kommer nog lagomt till efterrätten"!!!
Det fick bli en Äppelkaka med vaniljsås. Fantasilöst men den blev godkänd.
Nu kommer jag inte att lägga maten på minnet efter denna kväll men samvaron med fina människor kommer jag att spara som en gulkväll....

XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXX

Inger